Racerapport

Super Star-landskampen som kom bort lockade 6 000 till SM-final

Det var med braskande reklam om en Super Star-match mellan Sverige och England som 6 000 åskådare lockades till Kinnekulle Ring och årets finalomgång i SM-racing. Så långt har det alltså gått att SM-tävlingarna i sig själv räcker till att dra folk. SSK- och SM-tävlingarna den 16-17 augusti sågs av totalt 7 100 personer, som huvudsakligen lockats dit av den upphaussade Woodhead-cupen - denna gång med ingående ''landskamp''. Att sedan flera engelsman uteblev och landskampen blev en mindre flopp och att tätstriden i Woodhead-cupen luktade uppgjort är en sak for sig. SM-heaten bjöd faktiskt en del godbitar...

När växellådorna rasade för Björn Steenberg och Gösta Pettersson i kvalheatet stod det ganska klart att Bengt Odelfors fjärde SM-tecken var säkrat. Sålunda kostade Bengt på sig att leka lite med Slim Borgudds Imp, som i kvalet visade sig rå på allt utom Escorterna. De bytte plats ett par gånger, innan Bengt klöv mållinjen först som SM-segrare i klass 2, d v s grupp 2 och till 1150 cc. Pettersson tog silvret utan att ställa upp i finalen medan Steenberg fick bronspengen.

I Formel Vee har ju Calle Jonsson tidigare säkrat segern i RM:et. På Kinnekulle nöp han starten och drog sedan lätt ifrån till en säker seger, som även innebar seger i Skandinaviska Cupen före dagens tvåa, Lennart Taube. Dan Molin tog tredjeplatsen både på Kinnekulle och i cupen. Vi får hoppas att det nu lyckas Calle att realisera sina Super-Vee-planer till nästa år, så några fler får komma fram och vinna. Sverige är annars Europabäst inom Formel Vee just nu.

Klass 3 och 4, d v s stora och mellanstora grupp 2 och 4 hade betydligt bättre startfält än senast i Falkenberg. Därtill hade sju stycken SSK-ekipage speciellt inbjudits, vilket visade sig bra, för SSK-arna gjorde på intet sätt bort sig. I största klassen kunde SM-segraren antingen heta Rune Tobiasson eller Roland Larsson. När Runes bil inte kom mer än just över startlinjen befarade man samma fiasko som i Falkenberg. Nu gällde det bara kval och lyckligtvis var felet inte värre än att Rune kunde starta i finalen från sista startposition.

De båda Porscharna för då av Jan Lundgårdh och Roland Larsson tog täten före "Emmas" Capri, medan Rune plockade SSK-bilar på löpande band. Ett drygt varv tog det innan "Emmas" kolsvarta bil ledde och knappt hade han kommit om Lundgårdh förrän dennes Porsche åkte av banan och rullade över barriären. Det visade sig att gasen hängt sig på fullt. Föraren klarade sig fint, men den dyra Porschen blev bara skrot. Medan "Emma" jagade mot seger gick Tobiasson upp på tredjeplatsen och så var ställningen även i mål, varför SM-tecknet blev Runes med Larsson tvåa och den i SM sent tillkomne Emanuelsson trea.

I den lilla klassen var det betydligt mer spännande. Här ledde Michael Gärdin efter sitt fina lopp i Falkenberg, poängen före fjolårsmästaren Calle Piper. Nu hade även Bengt Nilsson återkommit med sin Escort, vilket gjorde anrättningen ännu intressantare. Sedan uppstickande Hasse Wallberg motats bort av de övriga blev det en otroligt hård fight mellan Nilsson hela tiden prövade luckor att komma förbi i. När han till slut pep förbi ledande Gärdin, passade Piper också på att smita om och det vann Calle ett nytt SM-tecken på. Gärdin blir naturligtvis SM-tvåa, medan Leif Nilsson tog bronset p g a att Wallbergs bil lade av med ett halvt varv kvar att köra.

Av SSK-arna klarade sig Bebben-Engström bäst med en total åttondeplats tätt före Jürg Bächi stuffa Ascona.

Formel 3 var också "utökat" men till skillnad mot standardbilarnas uppgörelse blev detta av ondo, för SSK-arnas formelbilar var inte tillstymmelsevis lika snabba och dessutom inte chaufförerna vana vid det stenhårda allvar som präglar F3:s "vi-som-vill-opp grabbar". Det var hårresande att se hur toppförarna tvingades åka slalom mellan SSK-arna, som varvades med jämna mellanrum redan efter bara några varv. Inga sådana fler idiotiska hopslagningar, tack! Conny Ljungfeldt och Ingvar Carlsson stod i första ledet med Conny Andersson bakom plus Anders Olofsson, som kraschade lätt under morgonens träning. Med i bilden fanns även Slim Borgudd, som hyrt Rotel-stallets tredjebil, vilken brukar köras av italienaren Savoia.

När starten gick brakade kopplingsarmen av på Ingvars GRO, så att tre stycken helsvarta Rotel March tog täten. Ljungfeldt ledde före Andersson och Borgudd, som gjorde en perfekt start. Tyvärr åkte Slim lite för fort i en sväng och åkte av banan för en sekund, vilket räckte för att Ingvar skulle smita förbi. Ingen kunde ana att GRD:n var kopplingslös. Någon teamkörning var det aldrig tal om mellan de båda Conny och det blev nästan tuffa tag ibland.

Tråkigt nog fick Ljungfeldt punktering och bröt efter halva loppet, men då hade Ingvar kommit överens med sin växellåda, så att han faktiskt kunde gå fram och hota. Men Conny Andersson är gammal i gamet och släppte inte ledningen, så Ingvar fick nöja sig med andraplatsen. Borgudds finalopp avslutades tråkigt nog med ett ordentligt motorhaveri, vilket kanske berodde på att något gick sönder vid den lilla avåkningen. Ny trea blev Anders Olofsson. I SM vann som väntat Conny Ljungfeldt på tidigare meriter, medan Andersson såg till att det blev dubbelt Rotel. Ingvar blev SM-trea på två lopp.

Tävlingarna på Kinnekulle avslutades med det föga populära Grupp 1-loppet. Eftersom ingen volymgräns finns har den dominerats av Woodhead-Camaros och därmed har alla andra tappat intresset. Till nästa år ersätts grupp l med standard A och då lär det bli andra bullar. Bosse Emanuelsson fick i alla fall visa vad Camaron gick för utan att behöva lura publiken - den hade redan gått hem så dags - och han vann som han ville före Bosse Ridström och Christer Carlsson i Masens bil. I SM blev placeringarna desamma.

Claes Uddgren