SSK-finaler i strålande solsken
Kinnekulle Ring och en strålande höstdag satte punkt för årets racingsäsong den 20 oktober. Traditionsenligt kördes tävlingen på en lördag så att avslutningsfesten och prisutdelningen kunde hållas på kvällen.
Tävlingarna blev lika bra som vädret, inte nog med att heaten var spännande. SSK, landets mest rutinerade arrangör, lyckades genomföra tävlingen på en timme och fyrtio minuter, något av ett svenskt rekord.
SSK-serien har fått rykte om sig i år att vara tuffare och svårare att vinna än SM. Ett rykte som man förstår när man ser de stora kvalificerade startfälten. Dessutom har SSK-förarna verkligen fått kämpa för mästerskapstitlar. Tolv tävlingar uppdelade i två omgångar om sex var på vår- och höstsäsongen har genomförts. Förarna har fått räkna bort två tävlingar från vardera säsong.
Vredestein Cup
Turbomatade bilar gjorde entré i SSK:s standardklass redan i fjol, redan då visade det sig att det var framtidens melodi. Janne Mattsson vann serien i fjol med en turbomatad Opel Ascona. I år har turbobilar återigen dominerat, främst genom Janne Mattsson och Åke Gunnarsson, både har kört Opel, Janne en Ascona och Åke en Manta.
Den enda förare som lyckats ta en seger utan turbo är Stockholms Björn Persson i sin Porsche. Janne, som har haft mest erfarenhet med turbo, har varit mest dominant. Efter vårsäsongen ledde han serien med maximal poäng och hade inte varit sämre än tvåa någon gång. Till höstsäsongen hade Åke Gunnarsson fått ordning på sin turbo och lyckats ta hem två segrar.
Men här liksom i Castrol Cup gällde det att ha en driftsäker bil och jämna resultat för att hålla sig kvar i tabelltoppen. Tre förare med "icke turbo" bilar hade hållit sig framme, Björn Persson i Porsche, Bruno Mårtensson i Volvo och Gunnar Ericsson i Volvo.
Inför finalen var det sålunda fyra bilar som slogs om andra och tredje plats i serien. Janne Mattsson var redan klar mästare. Under träning skrotade Björn Persson motorn i sin Porsche men fick ändå fjärde träningstid. Åke Gunnarsson fick inte sin turbo att fungera och hamnade på femte tiden. Bäst var Janne Mattsson före Gunnar Ericsson. Bruno Mårtensson hade tredje tiden.
När det var dags för tävling fattades Björn Persson och Porschen. I det läget gällde det för Åke Gunnarsson att vinna för att bli tvåa, å andra sidan om Åke blev sämre än tionde man och Bruno Mårtensson blev minst tvåa skulle Björn behålla sin andra plats och Bruno bli trea. Därför koncentrerades intresset på Åke och Bruno.
Att Åke mycket väl kunde vinna trots en dålig träningstid hade han visat förr, Bruno hörde till de förare som hade driftsäker bil och jämn körstil. När starten gick stack Bruno förbi Gunnar Ericsson och kom i väg som tvåa efter Janne Mattsson. Åke Gunnarsson kom iväg som femte man. Denna ställning höll sig i två varv.
På tredje varvet kom Kent Stolpe om Åke som såg ut att ha fel på bilen. Ett varv senare gick Bill Elvborn också förbi och Åke ramlade ner till sjunde plats. I toppen låg Bruno på andra plats hårt uppvaktad av Gunnar Ericsson. Signaler från depån talade om för Bruno att Åke Gunnarsson höll på att ramla ned i fältet. Bruno uppmärksammade och ökade tempot, skakade av sig Gunnar Ericssons uppvaktning och tog upp jakten på ledande Janne Mattsson.
Men det var inte bara Bruno som ökade tempot. Åke Gunnarsson satte igång med en kanonfin körning och lyckades, trots att bilen inte fungerade bra, hålla sig kvar på sjätteplatsen. Den ordningen höll sig in i mål.
Janne Mattsson tog sin sjunde seger och mästerskapstiteln för andra året i rad, Bruno blev tvåa och fyra i mästerskapet. Gunnar Ericsson trea och femma i mästerskapet. Slutställning i serien var dock att Björn Persson blev tvåa och Åke Gunnarsson trea.
Formel Ford
Vem som skulle bli mästare i Formel Ford var i högsta grad ovisst. Inför finalen ledde Yngve Sällkvist med bara en poäng före Per Gustafsson. Per hade missat många tävlingar på vårsäsongen och hade under höstomgången kämpat hårt för att ta in Yngves försprång. Fyra segrar av sex möjliga blev Pers facit i jakten. Yngve Sällkvist behövde förbättra sin poängskörd genom minst en fjärdeplats i finalen.
En uppgift som inte skulle bli lätt med så kvalificerat motstånd som "Nettan" Lindgren, Tommy Rydén, Hasse Järefäll o.s.v. med på startlinjen. Efter träningen såg det mörkt ut för Yngve. Per Gustafsson hade bästa tiden och Yngve med sjuk motor hade inte bättre än nionde plats i starten.
Men när startflaggan gick satte Yngve pedalen i botten och kom iväg som sjätte man. Per tog ledningen före Tommy Rydén. Den ställningen höll sig i tre varv. På fjärde varvet gick Yngve upp på femte plats, en plats ifrån mästerskapstiteln, men hade långt kvar till fjärde man.
Yngve gav sig inte utan jagade vidare efter Tommy Rydén som hade fått släppa sin andraplats till norrmannen Björn Langrekken. På åttonde varvet var han ikapp och gjorde en vågad omkörning i Kvarnkurvan, nu var seriesegern på gång, bara bilen höll fram till mål. Och det gjorde den. Dagens lyckligaste kille klev ur bilen efter loppet, årets Formel Ford-mästare i sin första riktiga säsong. Andra platsen i serien gick till Per Gustafsson och tredje till "årets flicka" i svensk racing "Nettan" Lindgren som bröt finalen redan på första varvet.
Castrol Cup
SSK:s specialracingklass - Castrol Cup har de senaste åren varit en av svensk racings bästa och 1979-års upplaga har varit mer spännande än någonsin. Här har ett gäng göteborgsförare med Kent Heijel och Torbjörn Högberg i spetsen haft en dominerande roll. Utmaningen har framförallt kommit från stockholmaren Jürg Bächi och de två skåningarna Bengt Ohrberg och Per Sturesson.
Att vinna en deltävling i cupen har inte varit självklart för någon utav förarna, fem olika förare har varit högst på prispallen under årets lopp. Det som har givit framgång i serien är snarare driftsäkerhet hos bilen och jämnhet hos föraren.
Till finalen var Kent Heijel efter en strålande säsong i ohotad serieledning men om platserna bakom honom var det tufft värre. Sex förare kämpade om äran. Mest sugen var nog Jürg Bächi som hade en bil som var en klar vinnare bara den höll, en seger i finalen skulle ge honom minst en tredjeplats totalt.
Samma gällde Torbjörn Högberg, som efter tre brutna tävlingar i rad, behövde en topplacering för att behålla sin andraplats. Ett krig inom kriget om en eventuell tredjeplats stod också mellan Bengt Ohrberg och Peter Sandén som låg trea respektive fyra inför finalen. Och när träningstiderna blev klara såg det ut som om årets batalj var på gång.
Torbjörn hade "pole position" med Jürg bredvid sig. Serieledande Kent Heijel stod i andra raden med Peter Sandén bredvid sig och i tredje raden strax bakom Peter stod serietrean Bengt Ohrberg. När starten gick var ordningen i väg Torbjörn Högberg, Volvo 343, Kent Heijel Capri, Jürg Bächi Opel Manta, Peter Sandén Volvo Amazon och Bengt Ohrberg hundkoja.
Fem olika bilmärken som sedan i tio varv bjöd på en härlig fight. Jürg Bächi behövde i det läget en seger för att komma trea i slutställningen och jagade intensivt för att komma om Kent Heijel och ta upp jakten på ledande Torbjörn Högberg.
Men denna dag hade alla kontroll på både nerverna och bilen, så trots alla omkörningsförsök och sena inbromsningar höll bilarna sin inbördes ordning ända fram till mållinjen. Torbjörn Högberg var klassens lyckligaste när han flaggades av som segrare, det var kul att vinna finalen efter alla tidigare motgångar. Jürgs tredjeplats räckte inte för att få upp honom i tabelltoppen, det blev istället Bengt Ohrberg som tog hand om tredjeplatsen eftersom Peter Sandén inte orkade köra ifrån honom.
Slutställningen blev sålunda Kent Heijel Ford Capri i topp före Torbjörn Högberg Volvo 343 och Bengt Ohrberg BLMC Hundkoja.
SSK Prototyp
Med Sports 2000's introduktion till Sverige, ett år tidigare än beräknat, har prototypklassen fört en tynande tillvaro. Men SSK har alltid ställt upp med garanter för de klasser de utlyst i serien och därför har prototyperna fått köra trots lågt deltagarantal. Till skillnad från övriga SSK-klasser som har kört 12 deltävlingar och räknat bort fyra har prototyperna kört sju där alla räknas. Inför finalen hade Ronnie Petersson, som normalt kör Sports2000, redan tagit hem mästerskapet i en Lotus 23.
Striden var därför mer koncentrerad kring andra platsen mellan Håkan Strandner och Bengt Andersson. Håkan hade fått låna Ronnie Petersons Lotus till finalen, Ronnie satt i sin Sports 2000-bil. Och det var dessa två som dominerade både i träning och tävling. Det var ganska kul att se hur liten skillnaden var emellan den gamla Lotusen, med sin betydligt starkare motor, och den nya Tiga Sports 2000. Träningstiderna skilde med bara åtta tiondels sekunder. Snacka om utveckling på chassin och väghållning.
När startflaggan höjdes visade Ronnie sin rutin och tog ledningen före Håkan och Bengt Andersson. En ledning som han höll i tre varv. Det var Lotusens motorstyrka som avgjorde för Ronnie hängde på igen i kurvorna men kom efter på långa rakan. Bengt Andersson, som låg trea hela loppet, distanserades av de två. Segern gick till Håkan Strandner med Ronnie Peterson på andra plats. I slutställningen var dock Ronnie Peterson i topp före Håkan Strandner och Bengt Andersson.
Formel Vee
Inför finalen var det hårt mellan Hasse Hillebrink och Tomas Waara med bara tre poäng som skilde dem åt. Hasse måste vinna och ha minst en bil emellan sig och Tomas för att klara hem titeln. Att det skulle bli en tuff fight visades redan efter träningen. Tomas var snabbast med Hasse tvåa, en tiondel efter.
I starten stod de två sida vid sida, bakom sig hade de Leif Hellberg som bytt ut sin Sports 2000 mot Lena Winblads Formel Vee och motocrosstjärnan Thorleif Hansen som i år har banracing som avkoppling. Norrmannen Jan Reitan, som låg trea i tabellen, hade femte träningstid.
När startflaggan höjdes gjorde Tomas en kanonstart och drog iväg jagad av Hasse och Thorleif. Även Jan Reitan gjorde en bra start och kom iväg som fjärde man. Denna ställning höll sig i fyra varv tills Jan snurrade i depåkurvan och slog sönder bilen mot ett räcke och fick bryta.
Upp på fjärde plats Christer Nyholm, Leif Hellberg som missade starten låg femma. Tomas hade dragit ifrån ordentligt och verkade ohotad, men på sjätte varvet snurrade han och gav Hasse chansen att köra ikapp och förbi.
När Tomas väl kom upp på banan igen hade han fortfarande en andraplats, men ingen chans att återta ledningen. Thorleif Hansen, som fortfarande låg trea, såg sin chans att ta en andraplats och satte in en våldsam jakt på Tomas, men med bara två varv kvar hann han inte göra allvar av hotet. I mål höll sålunda ställningen med Hasse Hillebrink först över mållinjen före Tomas och Thorleif.
Segern var Hasses fjärde i följd, men räckte ändå inte till en mästerskapstitel. Tomas Waaras andraplats och en bättre poängskillnad på vårsäsongen gav honom mästerskapstiteln 1979. Hasse kom på andra plats och norrmannen Jan Reitan klarade tredjeplatsen, trots sin krasch.
Sven Berggren