Racerapport

Kanonloppet 1997 var final för STCC

10 000 åskådare var på plats, det var mer publik än man hade sett på många år i Karlskoga! Janne ”Flash” Nilsson var favorit och regerande mästare, men den unge Mattias Ekström hade kört imponerande snabbt under året och låg på andra plats inför finalen. ”Flash” hade dock klart bästa utgångsläget och behövde ”bara” ta 35 poäng av de 80 som skulle delas ut under finalen. (Det var dubbla poäng i finalen). Ekströms chanser försvann dessutom i praktiken redan i kvalet. De körde kval enligt DTM-modell, dvs ett enda flygande varv. Ekström fick sladd i depåkurvan och kom utanför banan och fick börja om. Han tappade 1.5 sekund på detta och det innebar att han fick starta först på åttonde plats. Han drog dessutom upp grus på banan vilket även försämrade chanserna för bakomvarande förare. Thomas Johansson lämnade till och med in en protest mot att funktionärerna inte hade sopat banan, men protesten hörsammades inte. ”Flash” satte en kanontid i kvalet och var 0.7 sekunder före näste man. Det var extra imponerande när man tänker på att ”Flash” körde med 60 kg straffvikt. Veteranen Stig Blomqvist var näst snabbast. Första finalen föregicks av regn, men lagom till racet sprack molnen upp och solen kom fram. ”Flash” ville inte ta några chanser, hans mål var att avgöra mästerskapet redan i första finalen. Han tog starten och ledde hela vägen till mål. Mot slutet pressades han dock av Thomas Johansson. – Jag funderade ett tag på om jag skulle släppa honom och säkra mästerskapet, men det är inte min stil, sa ”Flash” som vann loppet före Johansson och Blomqvist. Ekström gjorde en publikfriande uppkörning från sin åttondeplats och var så högt upp som på andra plats, när skylten ”Stop-and-go” hängdes ut…Detta efter en incident där han hade skickat Janne Brunstedt av banan. Ekström tog beslutet med jämnmod, men teamchefen Picko Troberg var rasande på tävlingsledningen. – Smällen berodde ju på att Brunstedt bromsade på sig, att bestraffa Mattias är prov på amatörism, det är lågvattennivå, dundrade Picko. Ekström körde i mål på sjätte plats. I och med den omvända startordningen i andra racet tjänade faktiskt Ekström en del på detta. Andra finalen var lång, hela 26 varv skulle avverkas. ”Flash” hade redan säkrat guldet, men de andra medaljerna var inte klara. Ekström avancerade snabbt till ledning och den höll han ända till målet. Thomas Johansson låg tvåa och hade ”Flash” i backspeglarna. Precis som i första racet tog Johanssons däck slut, men han lyckades ändå hålla ”Flash” bakom sig. I och med segern tog Ekström silvret och bronset gick till Johansson. Ekström ansågs vara den största racetalangen på många år, och visst fick man rätt i det. I dag vet vi att Ekström vunnit både VM i rallycross, DTM, Rallytävlingar, Race of Champs mm…

JTCC var en ny klass för året där alla körde identiska Volvo S40-bilar. Tävlingarna hade kantats av mycket plåtskrammel under året. Det var många talangfulla ungdomar som gjorde upp om mästerskapet. Segern i finalen togs av Mikael Karlsson, som därmed tog sin första seger i klassen. Patrik Ernstsson kom tvåa i finalen och i serien. Pontus Mörth kom trea både i finalen och serien. Jens Edman körde taktiskt och gick i mål på fjärde plats, för han visste att det skulle räcka för att ta hem serien. Som belöning fick han även hoppa in och köra en Volvo i STCC-finalen. Med minimala förberedelser körde han riktigt bra och det gav eko, som innebar att han fick större uppgifter i framtiden. (Som kuriosa vill jag passa på att nämna att Edman började sin racingkarriär i familjeteamet Edman Motorsport, som körde i Dressmann Cup.)

Formel Ford har fostrat otroligt många förare under åren. De var bara fjuniga tonåringar när de gjorde upp i finalen Swedish Masters, men när man läser resultatlistan är det idel kända namn som fick fantastiska karriärer framöver. Tre förare kvalade inom elva hundradelar av en sekund. Andreas Boström tog pole före Björn Wirdheim och Richard Göransson. I racet tog Wirdheim ledningen före Boström, Robert Dahlgren, Göransson, Christoffer Häggstam och Robin Rudholm. Det blev ett tätt och spännande race som vanns av Boström före Wirdheim och Göransson. Wirdheim vann mästerskapet före Boström och Rudholm.

I Camaro Cup tog Tomas Engström två lätta segrar och vann därmed mästerskapet för fjärde året i följd. Hasse Pulls var tvåa i båda racen medan Börje Eriksson och Lasse Baalack delade på tredjeplatserna. Eftersom SSK var arrangör kördes SSK-klasserna också. I Castrol Cup hade Hasse ”Z” Berglund tagit tre segrar och en tredjeplats, men inför Kanonloppet meddelade han att han klev av serien för i år. ”Z” hade varit med och utvecklat en mycket speciell Volvomotor, som fungerade väldigt bra i hans BMW. – Det har varit för mycket tjafs och avundsjuka i klassen i år. Om man skall lägga ned så mycket kraft och energi som jag gör måste det även vara kul att köra, men det är det inte länge och därför slutar jag, sa Berglund. Eric Persson stod i pole och han tog starten före Jan Walter och Villy Zielinsky. Tyvärr gick Perssons motor upp i rök. Walter vann före Georg Bakajev och Mikael Dahlgren.

I Yokohama Cup satsade Fredrik Nilsson allt på att vinna. Han hade lämnat in sin motor för extra översyn i veckan innan racet och det gav utdelning, för han tog pole. Men Magnus Karlsson tog starten och lyckades hålla sig i ledning hela vägen till målet. Det var kamp bakom honom där Nilsson knep andraplatsen till sist, sedan hans kombattant Göran Carlström fått soppatorsk och rullade i mål på tredjeplats.

I Klass 1 var det ingen som hängde med Kalle Kallin, som vann före Jan-Erik Creutzer och Kjell Holgersson. Det var Kallins fjärde seger för året, men ändå var han inte säker inför finalen.

Bengt-Åce Gustavsson