ERF-Bil Kinnekulle 1999

Kinnekulle Ring 1999-08-22 - 1999-08-22

Resultatlistor


ERF-Bil
  Race

Antal tävlande: 36

Racerapport
Racerapporten är oftast skriven på Svenska. Använd Google Translate om du vill översätta den till ett annat språk.

Racerapport Caran

Caran Automotive Racing Team
Caran Teamet hade njutit av en varm och lång sommar så det var inte alltför svårt att ladda upp och börja arbeta på bilen igen. Bland det som åtgärdades var nya spindelleder som gav mer caster, nya hjullager, hemsvarvade teflonbussningar i bakvagnen, nytt motorfäste, ny frambalk som inte var skev, kort sagt gick vi igenom det mesta i bilen. En ny stol med nytt stolsfäste (det förra hade varit med om två krascher) och nya rutor toppade kakan. Besiktningsmannen från SBF berömde oss och godkände bilen utan prut då han fått tillfredsställande svar på alla frågor.

Under lördagen fanns det möjlighet att träna men vi beslöt att lägga de sista timmarna i garaget och kunde därför göra ytterligare några små ändringar och kontroller. På lördag kväll anlände vi till Kinnekullebanan och kunde ta en bra depåplats under tak. Där mötte oss en sorglig syn. Team Ravilaverken hade åkt av och tryckt in bakänden och sedan hade bilen tappat hela framvagnen på höger sida. Efter att ha jobbat hela natten och fått reservdelar från Göteborg kunde de komma till starten. Vi själva gjorde inte mycket; ställde hjulvinklar och passade in stolslägen.

Kinnekulle Ring är två km lång och ligger i ett sandtag. Banan är ordentligt kuperad och ganska tekniskt svår. Snitthastigheten för ERF-ekipagen är ungefär 115 km/h. Om man börjar från start-och-målrakan som går svagt uppför når man en utmanade vänsterkurva som endast brukar kallas ”under bron”. Där kör man ca 160-180 km/h. Sedan följer ”Kvarnböjen” som är en lång öppnande 190 graders höger som går litet uppför. Ingången är väldigt guppig och utgången går över ett svagt krön och kräver att man har tungan rätt i mun. ”Molins knick” är en blind vänster som börjar nedför och slutar i ett krön, bromsning sker både före och efter krönet vilket försvårar. Sedan kommer en lätt höger i nedförsbacke direkt följt av ”TV-böjen” som är en nypande vänster som slutar över ett nytt krön. Sedan kommer en enkel 90 graders höger, en kort raka och sedan ”Depåböjen”, en högerkurva som leder ut på rakan. I Depåböjen kan man tjäna massor av tid genom en snygg utgång så man får med sig fart på hela rakan.

Besiktningen före tävling gav inga bekymmer (skam vore det väl annars efter en registreringsbesiktning två dagar innan!) så vi linjerade upp bilen bland de övriga ekipagen. Där syntes flera nya byggen; antalet anmälda var 37 bilar vilket är rekord i år. Speciellt snygga var Team HCJ:s VW Scirocco och Bilia Sisjöns Volvo 240. Målade och färgmatchade pedaler hos den senare tyder på viss omsorg om detaljerna. Startuppställningen i ERF föregås inte av kval. Hur det nu gick till så hamnade Caranbilen sist i ledet, nåt som inte direkt passar med våra placeringar, varvtider eller nåt annat. Tre efteranmälda bilar fyllde upp bakom så det fanns åtminstone något i backspegeln att passa sig för.

Hela fem varv efter startbilen krävdes för att startfältet skulle anta ett någorlunda strukturerat utseende. "Vi vill inte att det skall se ut som vindruvor spritts ut på banan" sade tävlingsledaren och till slut blev det faktisk två snörräta led. Att vissa förare hade tagit mer stress än de kunde tåla var dock alltför tydligt. När fältet stack iväg gasades det hämningslöst och Caran-Volvon kom iväg rätt bra. Team Provning kom dock iväg bättre genom en tjuvstart som hette duga. Den första svaga kurvan beredde inga problem men i nästa sväng var det rök och dammoln och bilar på tvären och bredden och av banan. Ingen parkerade för gott så fältet drogs ut till ett pärlband.

Tyvärr varade det inte länge eftersom vissa förare körde som om det gällde ett tjugovarvslopp. Alltid var det gulflagg nånstans och till slut blev det "safety car" en stund för att de hetsigaste skulle kunna bärgas, då de ofelbart parkerat på olämpliga platser längs banan. Detta lugnade hetsporrarna något och man kunde falla in i rytmen. Den som kör sprintlopp gör ofta omkörningar men i långlopp handlar det om ca en-tre per varv så man får vara flexibel så man inte tappar för mycket tid. Efter ca 20 minuter kom klass 2- bilarna med Ain't Saint’s Porsche 968 i spetsen så då fick man se upp både framåt och bakåt.

Caranbilen gick fint och Sideways åkte första passet med endast två missöden. En plötslig gulflagg precis när han skulle köra om en långsammare bil föranledde tvärbromsning och en halvsnurr, dock utan något mer resultat än 25 sekunders tidsförlust. Sedan följde en utdragen kamp med Team RS som slutade med en lättare sammanstötning då båda skulle varva en av X3M:s 240-bilar vars långsamme förare stängde med regelvidrig slalomkörning innan depåkurvan. Då RS tappade mark kunde Caranföraren köra sitt egna spår och dra ifrån.

Sen kom Team Pentascrews mattsvarta brutal-240 och sladdade ikapp. Vid varvningarna drog Caranbilen ifrån lite men Pentan var tydligt snabbare så Sideways släppte förbi den. Sedan inträffade något som är väldigt vanligt - när man ligger nära bakom en annan bil och jagar är det väldigt lätt att ta till sig den förarens bromspunkter och spår och glömma sina egna. Detta hände och Pentan körde av två kurvor efter att den kört om men kom ut på banan igen. Ca 15 varv senare åkte den av igen på samma ställe och men krockade med Armco-räcket så det blev pacecar och bärgning, dock inte med värre skador än att föraren och bilen kunde fortsätta, den senare efter lite lagningar.

Caran-teamet hade som avsikt att köra fyra förare och utnyttja de maximalt tillåtna 90 minuterna i sträck för att tillbringa maximal tid på banan. Vi beslutade att modifiera taktiken och förlade tankstoppen samtidigt som pacecar för att tappa mindre tid. Detta fungerade utmärkt men vi tvingades till ett extra förarbyte som kostade ett varv. Tankstoppen under pacecar tjänade in detta utan vidare.

Flash körde som andre förare och klarade problemfritt av 85 minuters körning; en avåkning då en Opel använde Caranbilen som bromskloss kostade några sekunder men gav inga skador. Sedan följde Stor-Lövis, och racet avslutades av Manta som f.ö. satte snabbaste varv med 1.05.1. Under de sista 45 minuterna passerade vi båda Team RS-bilarna och låg 40 sekunder efter Penta som fått ut sin bil igen. Den var dock för snabb att hinna ikapp så vi var nöjda med att hålla en åttondeplats i klassen; vår bästa plats någonsin! Under tiden hann Åsa Racing stå i depå med evigt nya bränsleförsörjningsproblem, Bilia tappade mark då bakdiffen började montera isär sig själv och Alcacom fick aldrig motorn att fungera riktigt bra. Team Ravila råkade nästan illa ut då växelföraren krånglade och växeln hoppade ur under bron! Bredsladden som följde var magnifikt lång och stor men bilen stannade på banan.

Då 5 timmar och 53 minuter avverkats drabbades vi av olyckan. Motorn tappade kraft helt och ramlade ned på tomgång. Bilen rullade precis in i depån. Eftersom vi kört med små bränslemarginaler tankades snabbt en halv dunk utan effekt. Under motorhuven hängde trottelrullen lös i gasvajern. Fästet hade börjat spricka och hade sedan vibrerat sönder helt. Total misär! Eftersom man inte får meka på tankplatsen puttade vi bilen till bandepån där lösningen blev att sätta ett buntband på trottelarmen så tomgången hamnade på ungefär 5000 rpm vilket torde räcka för målgång! Tyvärr blev vi klara ca 30 sekunder för sent och depåutfarten var stängd så vi kom inte ut på banan och fick ingen målflagg, för första gången denna säsongen. Vi tappade sju placeringar; från åttonde till femtonde. CART-teamets medlemmar blev oerhört besvikna då detta var vår bäst genomförda tävling sedan vi började köra.

Målgången slutade med seger för Barsebäck brutals i klass2 och Kermit racing i klass1 och våra favoriter-Team Kävlingemöllan malde tillräckligt med Pintomjöl för att sluta på en tredje plats i klass1. Team RS klättrade en placering när vi bröt så de leder serien i vår klass endast en poäng före Ravila. Själva ligger vi i Caranteamet på nionde plats. Två tävlingar återstår, på Ring Knutstorp och Scandinavian Raceway utanför Anderstorp.

Vad vi tröstar oss med är att vi bevisat är att bilen är tillräckligt konkurrenskraftig för att med smart strategi, ordentlig preparering, jämn körning, några justeringar och lite tur kunna sluta på topp-tio placeringar i tävlingarna! Inför nästa tävling på Ring Knutstorp skall vi gå igenom bilen ännu noggrannare och med lite tur hoppas vi kunna klara en ny bästa placering!

C.A.R.T. genom Kristoffer Rydquist

Design by Bloms IT