Racerapport

Sabotage eller inte:
F2-Ioppet på Kinnekulle Ring nästan fiasko

Det var ont om både bilar och förare vid Formel 2-tävlingarna på Kinnekulle Ring den 20 maj Sabotage, hävdar arrangörerna, medan Tim Schenken och de få andra utländska stjärnorna som kom dit mera tror på smart ekonomisk planering från de uteblivna förarnas sida. Men tävlingarna räddades, åtminstone delvis, av en svensk F 2-debutant.

F2-EM på Kinnekulle blev inte riktigt vad publiken tänkt sig. Från början hade arrangörerna 29 förare anmälda. men endast nio dök upp på tävlingen den 20 maj! Om anledningen till detta magra startfält går åsikterna isär.

- Sabotage. säger tävlingsledaren Gustav Larsson. Några förare lämnade korrekta återbud i god tid, men de flesta skickade telegram ett par dagar före utan att uppge något godtagbart skäl. Flera förare uteblev bara, utan att höra av sig alls. - Huvudorsaken till detta är ett telegram till FIA, där det stod att vi inte tänkte betala fastställda startersättningar och prispengar. Vilket var helt felaktigt.

- Upphovsmannen till detta telegram är att söka i Sverige. Även om själva telegrammet inte kom härifrån. Jag vet vem som ligger bakom, men vi har inte alla bevisen ännu. Men dem får vi snart och då ska den ansvarige ställas till svars!

- Från samma håll snackades det för övrigt skit om vår tävling redan vid F2-tävlingen i Pau. Även om det nu rör sig om mycket pengar i dessa sammanhang är det tråkigt att vissa personer ska ta till sådana här metoder.

De utländska förarna som kom till tävlingen trodde dock inte på sabotageteorin. - Jag blev lika förvånad som alla andra över att så få kom, sade Tim Schenken. Men jag tror att de helt enkelt tycker det är för dyrt att komma hit. - Det är långt att åka och det är dyrt i Sverige. Arrangörerna här betalar enligt avtalet, men det blir dyrt ändå.

- I stället kommer de flesta att åka till Mantorptävlingen den 29 juli och till Karlskoga två veckor senare. Då stannar de i Sverige mellan tävlingarna och får ändå dubbla reseersättningar. - De förlorar inga poäng på detta, eftersom både Kinnekulle och Karlskoga kör så kallade B-tävlingar. Och förarna får inte tillgodoräkna sig EM-poäng från mer än en B-tävling i varje land.

Nu blev det trots allt inte totalt fiasko av det hela. Arrangörerna hade för dyra pengar lyckats hyra bilar åt Torsten Palm och Håkan Dahlkvist, och det räddade tävlingen. - Om jag bara kan ta en hyfsad placering så får jag tillbaka slantarna, trodde Torsten. Och det är klart att man hoppas på en fortsättning i F2 om det här går vägen. Så mycket är i alla fall säkert – jag är inte sämre chaufför än dom andra. Båda gjorde sin debut i Formel 2 och båda körde sensationellt bra.

Trots att Håkan körde Pierre Robert-stallets ”utställningsbil” med en 25 hk svagare motor hängde han med, bortsett från att han fick besöka depån under några varv p g a punktering i första heatet.

Torsten hade bara sjunde träningstid och startade alltså långt bak, men han körde snabbt upp sig och etablerade en våldsam fight med Sten Gunnarsson och Tim Schenken om tredje plats. Den fighten vann han efter att mycket elegant ha kört förbi rutinerade Tim Schenken, som fortfarande väntar på att hans nya F 1:a ska bli klar.

- I augusti ska den vara färdig säger dom, men jag vet hur det är i den här branschen och räknar med att den kommer framåt höstkanten, sade Tim och verkade trots allt ganska nöjd med sin fjärdeplacering i det första heatet.

- Den här banan är alldeles för lätt. Orutinerade förare kan ta sig runt lika fort som den rutinerade. Den fäller inget utslag, ansåg Reine Wisell om Kinnekulle Ring före start. Han fick aldrig tillfälle att bevisa om påstående var korrekt, för efter 15 varv av 48 i första heatet tvangs han i depå med kopplingsfel, kom ut igen men försvann definitivt efter 35 varv när motorn kastade ut all oljan och Reine spann.

Sten Gunnarsson kom in på femte medan Håkan hamnade på åttonde och sista plats. Vann gjorde Jochen Mass i en Surtees TS 15, en likadan bil som den Torsten körde och tvåa blev Patrick Depailler med en Elf 2.

Efter sin fina körning i första heatet hade Torsten tredje bästa startposition i det andra och sista 48-varvsheatet. I själva verket blev det näst bästa position, eftersom Depallier hade problem och kom iväg som siste man. När dummy griden rullade fram till start i andra heatet stod Depaillers helblå Elf kvar, omringad av frenetiskt jobbande mekar. Först i samma sekund som flaggan föll kom han igång, körde ut som siste man på första varvet men kom i mål på tredje plats ändå, i viss mån hjälpt av konkurrenternas mekaniska fel. Torsten missade lite i starten och var bara femte man in i första kurvan. Han jagade dock snabbt i fatt Sten Gunnarsson och Tim Schenken, som låg på tredje respektive andra plats.

Mass, hade liksom i första heatet, redan skaffat sig en betryggande ledning. Den ordningen bibehölls i ett tiotal varv, då Sten snurrade och Torsten kunde ta sig förbi. Sakta segade han sig i kapp Tim och låg länge tätt bakom honom. Hade han hållit den positionen var en tredje plats totalt klar och om han tagit sig förbi hade han blivit tvåa totalt. Och att han skulle ta sig förbi verkade inte alls otroligt. I stället lade motorn av på 37:e varvet och Torsten fick bryta. 5 000 kronors förlust (bilhyra) i stället för 10 000 kronors vinst (2:a plats).

Torsten Palms insats är värd mycket beröm. Han blev i själva verket tävlingens huvudperson för publiken, vilket är lätt bevisat. När Torsten försvann ur tävlingen på 35:e varvet, i andra heatet, gick publiken hem! I första heatet gjorde Torsten ett av sina strongaste åk. - Oj då, var det Tim Schenken jag körde om. Hade jag vetat det så kanske jag inte hade vågat, sa han sedan han på varv 37 helt respektlöst utmanövrerat och kört om Schenken och tagit tredjeplatsen bakom Mass och Depailler.

Hade Torsten bara tagit sig runt två ynka varv mer än han gjorde i heat 2 så hade det blivit EM-poäng och slut placering. Nog försökte han! Med en motor som bara ville på tre cylindrar puttrade han ut efter ett långt depåbesök men var tvungen att ge upp direkt. En mycket bedrövad Torsten Palm låste in sig i teamets buss och begrät sitt oblida öde.

Bröt gjorde också Bob Wollek och Bill Gubelmann, vilket innebar att endast fem förare kom med i prislistan. Dessutom är ju Tim Schenken A-förare och han får därmed inga EM-poäng, trots att han kom tvåa i heatet och trea totalt med sin Motul M 1.

Depailler körde upp sig från sista till tredje plats och kom därmed tvåa totalt. Sten Gunnarsson kom in på fjärde och Håkan Dahlqvist på femte plats, vilket resulterade i fyra resp tre EM-poäng. Båda körde GRD 273 för Team Pierre Robert och stallbasen Picko Troberg borde vara ganska nöjd?

- Visst är jag nöjd, både med Stens och framför allt med Håkans körning. Fast det är klart. jag ser ju helst att vi vinner. Men vann gjorde alltså Jochen Mass efter en grandios körning. Han var helt överlägsen i båda heaten och fick därmed sina första nio EM-poäng.

Sten Gunnarsson hade redan före Kinnekulle kört till sig en EM-poäng genom sin sjätteplats i Pau. Nu blev det fyra poäng till. Femteplats i första heatet trots att både framdäcken och Sten tröttnade mot slutet. Dessutom rullade växelspaksknoppen omkring på golvet och irriterade. I andra heatet höll han först en tredjeplats, sladdade ner till sjunde men kom än en gång i mål som femma.

Och så Håkan Dahlqvist. Håkan gjorde två strålande körningar i en bil som var klart handikappad före start. "Emmas" fjolårs-BDA på 1800 cc är inte mycket att sätta emot 2-litersmotorema av årsmodell 1973. Dessutom fick Håkan punktering i första heatets inledning, stod i depå tre varv men körde sedan absolut jämnt med Sten Gunnarsson, vilket säjer något om kvaliteten på Håkans körning. - Jag valde att använda den lilla nosen på GRD:n, berättade Håkan och var förvånad över att bara han i Pickos stall valt att inte ta den breda nosen.

Specialstandardbilar

På Kinnekulle kördes också tre heat för specialstandardbilar över 1300cc. Det var åtminstone ett heat för mycket. Att det var ett heat för mycket tyckte med all säkerhet också Bosse Emanuelsson, som var helt överlägsen i de två första heaten. Men i finalen gick hans oljepump sönder på det sjätte av de tio varven och så var hans dag förstörd.

Boo Brasta hade äntligen fått ordning på sin Capri, som nu gick perfekt. Men i stället hade han däcksproblem. Han hade ännu inte hunnit få sina nya däck, trots att de beställts i god tid, och han var därför tvungen att halka omkring på gamla utslitna "sulor". Det uppskattades av publiken eftersom han gick mycket brett genom kurvorna, men särskilt fort gick det inte.

Nu lyckades Brasta trots detta klara en andra och en fjärde plats i de båda "försöksheaten", men i finalen tog dessutom bromsarna slut och han fick nöja sig med en sjätteplacering. - Jag fick en kanonstat i finalen och tog ledningen före Emma. Det var nog tack vare att Jochen Mass lärt mej hur man startar Caprin. Efter tio varv hände det: - Jag skulle bromsa ner från cirka 170 km/h men pedalen gick rätt ner i botten. På nått sätt fick jag in trean, ställde upp och gav järnet. Tre hjul var utanför asfalten men ett styrde i kanten och det räckte för att komma runt bocken. Men fy tusan så nära!

Brasta blev sjua ändå. Bilen gick lite trögt mot slutet. Hemma i garaget lyfte han upp den: - När vi hissade upp bilen trillade vänster framhjul av. Framaxeln var mitt av så hjulet måste ha snurrat på bara bromsskivan och calipern dom sista varven!

Finalen vanns i stället av Bo Ridström, en seger som han var väl värd. Han har tävlat i nio år, men aldrig vunnit tidigare. Men nu slog det alltså, med en Capri som han till stor del byggt själv. Ridström kunde avresa från Götene med 6 000 kronor i prispengar!

Rune Tobiasson hade ännu inte fått sin 3-liters BMW klar. För att inte rosta igen alldeles hade han till Kinnekulle lånat Ingemar Nordströms gamla is-BMW. Den kom han tvåa med!

Det hade varit klokare om Götene MK plussat mer för standardvagnarna och mindre för F2-orna. Stora grupp 2 och Volvoheaten var välfyllda och mycket spännande.

Volvocupen

Den här gången fick Börje Thor ge sig för Ingvar Carlsson, som vann båda Volvoheaten. Börje ledde första heatet i fyra varv innan Ingvar kom om. Sen var det Carlsson rätt igenom. Thomas Lindström och Hans Wängstre kämpade om tredjeplatsen. Lindström körde om Wängstre efter tre varv. Andra heatet blev ännu mindre dramatiskt trots att hela 25 142-or deltog.

Är det så svårt att köra om på Kinnekulle Ring? Ingvar Carlsson tog starten och vann. Före Börje Thor igen och med Thomas Lindström på tredje plats. Bo Wiedesheim kom förbi Robert L Kvist efter fyra varv och tog fjärdeplatsen. Publiken måste ha undrat - liksom vi -varför Götene MK körde med olika system på samma tävling; två heat med sammanlagt resultat för F2 och Volvo, två försök och en final - där samtliga deltog - för stora grupp 2.

Det kan knappast vara för att dryga ut en tunn tävling; arrangemanget tog hela 4½ timme att genomföra! Gustav Larsson: - Då ska ni veta att vi har gått med på att F2-orna ska få två timmar mellan sina heat för att hinna meka. I så fall ännu ett skäl att avstå från Formel 2 på Kinnekulle Ring i framtiden...

Björn Sundfeldt