Racerapport

DEFILERINGAR PÅ KINNEKULLE RING

Sol och kraftig vind var de yttre förutsättningarna när den fjärde deltävlingen i SM befäste intrycken - SM är tråkigt! Den värsta stötestenen är onekligen minimidistansen. Fyra mil är acceptabelt på långa banor men rena självplågeriet på våra normala kortbanor. Publikens intryck från Kinnekulle Ring kan sammanfattas i en sexårig grabbs kommentar: "De där motorcyklarna med sidovagnar var kul!" Det var nämligen den enda klass som under söndagen bjöd på fighter. Drygt 7 000 tittade på.

Formel Vee

Då hade dock grabben gått miste om ännu ett spännande heat – Formel Vee-finalen på lördagskvällen. Men söndagens SM-klasser (klasserna 3,4 och 5) samt ett avslutande så kallade rövarheat var huvudsakligen defilering från början till slut med ett fåtal omkörningar och lika få spänningsmoment. I huvudsak snygga, prydliga körningar men utan show, utan spänning, utan dramatik. Sjutusen åskådare betalade entré - jag tvivlar på att de fått valuta för pengarna.
Enda riktigt vassa toppstriden kom som sagt i Formel Vee där man körde andra deltävlingen i årets Sverigecup.
Träningssnabbast var Bertil Roos (RPB), 1.00.8, följd av Hansen-duon Tommy Brorsson och Kennerth Persson - alltså precis samma ordningsföljd som i den första deltävlingen. Sedan följde Christer Engvall, Calle Jonsson och Ronny Hansson (alla i Austro) samt Bror Jaktlund (i lånad RPB) och Rolf Berg (i sin egenhändigt byggda RBE).

Toppstriden blev spännande och mycket dramatisk. Startsnabbast var Kennerth Persson som tog ledningen direkt före Tommy Brorsson och Bertil Roos. Bertil avancerade kraftigt och plockade mycket elegant Tommy Brorsson. I stället fick han betydligt svårare att komma förbi Kennerth Persson, han stötte ideligen men i sina attacker glömde han ofta bort Tommy som smet emellan.

Tommy och Bertil bytte placeringar ett par gånger medan Kennerth hela tiden höll sig i ledarposition. På sista varvet var ordningen Kennerth, Bertil och Tommy. Fram mot den allra sista kurvan ledde fortfarande Kennerth men Bertil bromsade sig förbi på innersidan. Här hakade de båda vagnarna i varandra och kanade rätt av banan - Tommy Brorsson gick förbi och vann enkelt medan Kennerth Persson var snabbast i väg av de två kombattanterna och var tvåa i mål före Bertil Roos. Men tätstriden var inte avgjord med detta ...
Prisdomarna beslöt nämligen på stående fot att utesluta Bertil Roos ur tävlingen. (Prisdomarna var placerade vid start- och mållinjen.) Utan att höra flaggvakterna (någon kurvdomare fanns över huvud taget inte på plats) utan att ta reda på vad som hänt så dömde de från vad de sett. Nämligen att Bertil Roos bromsat för sent och kanat av banan. Medan flaggvakter och förare placerade tätt inpå anser att Kennerth Persson körde på Bertil Roos med sitt högra framhjul som träffade Bertils vänstra bakhjul. (Båda fick punktering på respektive däck.)

Bertil har lämnat in en vädjan, han anser sig helt oskyldig till olyckan. Dessa tre var helt ensamma i täten, Calle Jonsson körde snyggt och ohotad in på en (preliminär?) tredjeplats, lika ensam var Bror Jaktlund på sin fjärdeplats. De tvåsista poängplatserna togs av Ebbe Andersson (RPB) och Sivert Dahl BMVee).
B-finalen vanns elegant av Nils-Åke Gustafsson före Lennart Taube (båda i Hansen) medan Billy Andersson (RPB) knappt slog Nick Tammemägi (RPB) om tredjeplatsen.

Turistvagnar

Turistvagnsklassen har ju visat sig vara årets tripp-trapp-trull-klass med Åke Andersson som tripp, Bengt Ekberg som trapp och Björn Waldegård som trull. Under träningen försköts bilden en aning – Bengt var den snabbaste, tiondelen före Åke som hade samma avstånd till Björn. Bengt Söderström var fyra medan Jörgen Jonsson bröt Porsche-dominansen med sin 1300 cc Alpine genom att vara femte man. Den lilla Alpinen passade perfekt på Kinnekulle Ring.

Men under heatet så blev det åter "rätt" ordning - d. v. s. att Åke Andersson vann starten före en målmedveten och segersugen Bengt Ekberg. Som inte alls var speciellt nöjd med rallyessens inhopp i klassen. SM-segern ger stora poäng i den så kallade Porschecupen. Och den innebär stora pengar för de amatörer som lyckas. Och Bengt menade att vare sig Åke eller Björn är tvättäkta amatörer utan fortfarande har för stor hjälp från fabriken för att kunna räknas in i den klassen. Oavsett "amatörstatus"

- Åke Andersson vann en övertygande seger och tog hand om SM-guldet via tre raka segrar. Onekligen har han den vassaste motorn men han kör också mycket bra - på kurviga Kinnekulle Ring är hästkrafterna inte så viktiga. Bengt klarade andraplatsen utan större besvär före en hårt satsande Björn Waldegård och Bengt Söderström. Sten Frodhe slogs i början med Bengt om fjärdeplatsen. Men Sten - vars motor varit klen hela året - fick snart motorkrångel igen och föll tillbaka. På sista varvet blev han nu passerad även av Jörgen Jonsson.

Formel 3

Formel 3 mönstrade allt vad Sverige har att bjuda, så när som på Uffe Svensson och Jonas Qvarnström, vilka båda körde i Monaco. De är de enda som fått 71:or, men veckan efter Kinnekulle for Mennen (Palm och Petter) över till England för att ordna sina bilar.

Alla väntade sig alla en duell mellan Torsten Palm och Sten Gunnarsson. Men träningen gav en något annorlunda bild, visserligen skiljde det bara 0,1 sekund mellan de båda till Torstens fördel, då båda tvangs ge sig för Rolf Gröndahl. Conny Andersson och Ingvar Pettersson var närmast medan Bertil Roos, i en lånad Tecno, var sjätte man.

En sekund skiljde förste man -Rolf - från elfte man - Leif Hallgren - och det såg ut att bli en spännande tävling. De första varven var också trevliga med tre man i täten – Rolf, Torsten och Sten. Men Rolf hängdes av ganska snart och efter ett par varv till signalerade Sten att han blivit av med treans växel. Och det handicapet var för stort, han tvangs snart släppa Torsten som på detta sätt vann en ganska enkel seger. Och det innebär med all sannolikhet att SM-guldet för andra året hamnar i Kristinehamn.
Sten imponerade i alla fall genom att bara tappa tiondelar per varv och utan prut ta hand om andraplatsen. Ingvar Pettersson åkte upp under loppet och passerade så småningom Gröndahl - dock utan chans att hota Stens andraplats. Gröndahl blev fyra medan Jean Johansson och Egert Haglund tog de två sista poängplatserna. Bertil Roos tvangs bryta när en hjulbult lossnade, Leif Hallgrens motor lade av och Jörgen Jonsson fick nosen förstörd i en smärre kollision och bröt.

Flaggvakternas arbete i "vår" kurva lämnade en hel del i övrigt att önska. Två bilar snurrade och lämnade olja på banan, men trots ett enormt hallåande från presskullen, bland annat av många aktiva som tittade på, kunde man inte fatta vad det var frågan om. Ingen oljeflaggning, och väldigt långsamt masade sig en man upp och slängde ut absorbtionsmedel. Vid förarsammanträdet på morgonen hade många uttalat sitt missnöje med kurvpersonalens agerande på träningen.

Stora Standardvagnsklassen

Den stora standardvagnsklassen bjöd på ett flertal frågetecken innan start. Bland annat så visste ingen hur snabb Bosse Ljungfeldts nya 7-liters Camaro var, rykten om att Boo Brasta på hemmabanan kört under minuten florerade o. s. v. Träningen visade också att det skulle bli jämnt. Snabbast var Brasta med sin Commodore, 0,2 sekund bättre än Bosse Ljungfeldt. Rune Tobiasson var trea före Lennart Hall, Gunnar Nordström, Sven Engström och Picko Troberg.

Och det blev också de två Bossarna som satte färg på tävlingen. Bosse Ljungfeldt var lite långsammare i starten men återställde ordningen direkt. Brasta pressade hårt men Ljungfeldt gav inte en enda blotta. Fort gick det, Camaron tvangs "hänga ut bakändan" ut på gruset med jämna mellanrum för att hålla konkurrenten stången. Men som sagt - ingen luckaför Brasta som efter halva loppet gav upp och tvangs släppa Camaron allt längre ifrån sig.
Rune Tobiasson gjorde ett ensamt lopp på tredjeplatsen medan Lennart Hall och Sven Engström slogs rejält i inledningsskedet. Men så tvangs Sven bryta med sin Commodore och Lennart lämnades också ensam på fjärdeplatsen. Om femteplatsen slogs Gunnar Nordström, Picko Troberg och Sten Axelsson. Gunnar Nordström höll undan fint, men så började motorn gå orent på slutändan och Picko kunde passera och ta två poäng.

Rövarheat

Tävlingen avslutades med ett så kallat rövarheat där de stora vagnarna ställdes mot ett koppel Escort TC. Tyvärr ställde inte Team Lipton upp - stallbasen Picko Troberg ansåg att vagnarna plågats hårt nog och ville - enligt arrangörerna - ha mer betalt. Ett illa valt tillfälle - start eller ej skall ju absolut inte behöva diskuteras minuterna före start. Nu blir ju publiken lidande; enligt alla försäkringar från förar- och arrangörshåll så är det ju för publiken man tävlar.

I Bosse Ljungfeldts frånvaro var loppet helt och hållet Boo Brastas. Han tog ledningen från start och höll den utan större besvär in i mål. Kamp var det däremot om andraplatsen mellan Rune Tobiasson och Bengt Odelfors. Men efter fem varv lade Runes BMW bara av - stilåkande Odelfors hade sedan inga bekymmer att bli tvåa. Det blev Escort TC även på platserna närmast genom Tuisku Urpiala och Bosse Emanuelsson. På femte plats kom Lennart Johansson som nu vaknade till i andra heatet efter en ganska oinspirerad insats i SM-loppet. Sammanfattningsvis: ganska tråkigt med SM-reglementet som största syndare.
Arrangemangen kan definitivt göras bättre. Förarna var långt ifrån nöjda med flaggvakter och annan kurvpersonal, och kommunikationen mellan tävlingsledning och övriga funktionärer klickade också.

Mennenstallet ställde upp för TV-fotografering på söndag förmiddag, men höll inte på att komma in på banan, hindrad av grindvakten, som naturligtvis bara följde sina instruktioner. För publiken är banan toppen, såväl ur säkerhets- som tittarsynpunkt, men för en fotograf är den mycket svårarbetad, till följd av de rigorösa säkerhetsbestämmelserna, detta sista bara sagt som en ursäkt för det bristfälliga bildmaterialet.