Stockholms Sportvagnsklubb hade arrangerat tävlingar i SSF-serien under hela sextiotalet. 1971 lyfte de verksamheten ett snäpp och startade SSK-Serien. De arrangerade två tävlingar i Karlskoga redan första året, men de fick en tuff start Till första tävlingen i maj hade endast tre förare anmält sig när anmälningstiden hade gått ut. Styrelsen var missnöjd över organisationskommitténs sätt att arbeta! De flyttade fram anmälningsdatumet till samma dag som den första tävlingen kördes och samtidigt beslutade man att de behövde ha 50 anmälningar för att genomföra tävlingen. Det blev 40 föranmälningar, men styrelsen sa: -Vi kör! SSK insåg att det var viktigt att komma igång med serien och var beredda på en förlust. När SSK kom till banan märktes det att det inte hade varit verksamhet där på ett tag. Det var vildvuxet runt banan. Det fanns inga brandkläder att låna och brandsläckarna fanns i Karlskoga. Tidtagarna fick använda en kofot för att komma in i tidtagningstornet! När de besiktade bilarna visade det sig att alla inte hade läst reglementet ordentligt. Flera fick åka hem utan att få starta. Det blev tävling till sist. Kjell Wallin var ensam i klass A, men han bröt Hans Eliasson vann Klass B före Sten Erik Hultin och Claes Livijn. Olof Ohlsson vann Klass C före Sven Nilsson och Lars Nordahl. Björn Ribers vann Klass D före Erling Carlsson och Jan-Olof Lund.